Varför är så svårt att genomföra en bestående förändring sitt Liv ..?
Vår sedan urminnes tider nedärvda flyktinstinkt är själva grundmotorn.
Den och vår barndom.
Vi är förprogrammerade till att undvika smärta, både fysisk och psykisk.
Det är så vi har gjort sedan dess, undvikit, flytt från fara och smärta, och någon gång reagerat på impulserna genom att stanna och kämpa.
Den ”instinkten” har tidigare räddat oss från att gå under, att dö.
Och det behövs ingen ansträngning alls från vår sida, detta är en helt naturlig reaktion!
Idag har vi dock inte samma behov som då…
Idag ser hoten inte likadana ut.
Men likväl, så är det denna instinkt som gör att vi har lättare att dämpa symtomen, istället för att ta reda på grundorsaken till problemet.
En bestående livsförändring, hur ser hoten ut?
Dina barndoms upplevelser har skapat den verklighet som du lever i varje dag.
När vardagshändelser i den vuxna människans liv påminner om bortglömda händelser från tidig barndom väcks bortglömda/blockerade känslor till liv igen .
Dessa känslor väcks upp när din vardagssituation påminner om tidigare situationer.
Varje gång ett barn upplever något som sårar eller kränker det så skapas förstås en sorg och smärta i barnet som blev utsatt för detta.
Ibland är smärtan från upplevelsen alltför stor.
Då klarar barnet inte av att hantera, bearbeta och förlösa detta på egen hand.
Försvarssystem i psyket träder då in och ”stänger ner” det som hänt.
Barnet slipper på så vis minnas det som hänt.
Vilket kortsiktigt kan tyckas vara en bra hjälp för barnet.
I längden innebär detta en belastning för barnet.
Allt fler olösta jobbiga händelser blir allt jobbigare att bära på.
Ganska snart efter ett en jobbig händelse har stängts inne av försvarssystemet.
Påbörjar själen/psyket jobbet med för att försöka återskapa det som hänt.
På så vis kan människan befria sig från sin jobbiga upplevelse.
Och därmed återfå ett liv i frihet och kärlek.
Detta innebär en del ”konstiga saker” …
Omedvetet drar vi till oss människor eller söker själva upp situationer som kan bidra till att återskapa delar av oförlösta händelser och blockerade känslor från bortglömd barndom så att vi kan befria oss själva från detta.
Innan ovan är genomfört till fullo så innebär detta bland annat att.
Inre, omedvetna livsprocesser hindrar Dig, ”saboterar” ditt vardagsliv.
Det blir svårt att genomföra en bestående förändringar i livet
För Du iscensätter om och om igen ditt förflutna i vardagslivet.
Jag har hittat en väldigt bra bok som berättar och förklarar hur detta går till.
Nedanstående är citat tagna ur boken: ”En värld är varje människa”.
Författare: Bertil Gyllensten, Nanne Holm och Görgen Olsson
Förlag: Regnbågsförlaget AB
ISBN 91-972981-4-X –
En väldigt bra bok som rekommenderas varmt!
”Iscensättningens drivkraft är det omedvetna”
Många människor brukar uttrycka det som så att ” det blir bara så, jag förstår inte, om och om igen råkar jag ut för samma sak”.
Någonstans anar man kanske att den situation eller relation man är på väg in i, eller lever i, inte är bra för en, men man kan inte låta bli.
De intuitiva varningssignalerna släpps inte fram till medvetandet.
Vi attraheras omedvetet av de människor som har en utstrålning som påminner om dem, som en gång hindrade eller bekräftade – vår egen möjlighet att ta hand om våra behov.
Som ett bi dras till en blomma dras vi till de som ska agera motspelare i vårt livs drama.
På så sätt får vi en ny möjlighet att spela upp ursprungsdramat.
Låt oss se på ett exempel:
Om jag som liten inte fick yttra mig spontant, utan blev tystad av min dominante pappa, kommer jag att attraheras av dominanta män.
Det är av främst två skäl: det första är att någon ska ”rädda mig” från att behöva visa mig och mina behov, det andra är att jag ska nå min smärta över att bli tystad och äntligen få genomleva den. I början är den förstnämnda anledningen i förgrunden, så småningom blir det den andra.
Det viktigaste, om man vill bli fri från en iscensättning, är att man följer den tills den inträffar, först därefter kan man reagera och agera.
Hur blir den troliga reaktionen i exemplet med den dominante partnern ovan?
Min impuls är att göra som jag blev tvungen till när jag var liten – bli tystad.
Den friska reaktionen är att känna de känslor som väcks i mig över att bli tystad och ge utlopp för dessa, helst så att den andre får uppleva dem.
Om jag har valt någon alltför lik min pappa blir nog dennes reaktion sådan att mitt ursprungsdrama upprepar sig.
Den andre vill till varje pris dominera.
Följdreaktionen blir som i barndoms situationen, dvs. jag har svårt att få rätt.
I så fall kommer jag att förr eller senare inse att det är dags att bryta upp den relationen.
Skulle däremot hans reaktion bli en annan, händer något mycket bra. Min sorg över min barndom blir tydlig, men min partner har förstått sin del i dramat och kommer att ändra sig, eftersom jag nu inte längre låter mig tystas.
Kanske kommer min partner nu till och med underfund med sin dominanta position i relationen.
Varje iscensättning har samma händelseförlopp.
Vi attraheras av vårt tidiga drama, följer det för eller senare och kommer till dramat.
I dramat spelar vi vår roll.
Det är inte ovanligt att man i sin nära relation växlar att ikläda sig förälderns ”förtryckarroll” i förhållande till den andres behov.
Reaktionen följer någon av de två vägarna, antingen upprepar vi och förstärker dramat eller så befriar vi oss från det.
Låt oss försöka förtydliga iscensättningens förlopp med ett exempel, som många föräldrar känner igen – och är du inte förälder kan du säkert omsätta exemplet till någon annan situation i livet:
Du ska gå till förskolan med ditt barn och du har bråttom.
Du skyndar på ditt lilla barn och naturligtvis sätter hon sig på tvären just idag – eftersom hon svarar på den känsla du själv försöker trycka ner.
Hon vill inte ta på sig skorna.
Hon ska ha en annan jacka.
Ingenting passar och sekunderna tickar iväg.
Kanske har du ett extra viktigt möte idag, eller så måste du med bussen.
Du blir arg och irriterad, kanske ryter du till lite extra.
Ditt barn blir ledset och börjar gråta, men du har inte tid att vänta på att det ska gråta färdigt, kanske blir du än mer irriterad över barnets gnällande och gnyende.
Du tycker att hon bara gör det besvärligt för dig.
Till sist kommer du iväg med andan i halsen.
Du lämnar ditt barn på förskolan, ger det en hastig kram och skyndar iväg.
Nu kommer ditt barn att iscensätta, eftersom hon tidigare hindrats från att få ut sin frustration.
Små barn – och tonåringar – är nämligen mästare på att iscensätta.
Hon kommer att skapa en situation där hon får ut sin gråt, sin smärta.
Kanske slår hon ett annat barn, för att någon vuxen ska skälla på henne, eller. så gör hon något som hon vet att en av förskollärarna inte tycker om, drar ner en duk eller klättrar upp på ett bord.
Förskolläraren blir ”arg” på henne och barnet känner sig ledset.
Har nu förskolläraren mer tid, kanske hon ger barnet” tillåtelse” att få uttrycka sin smärta, att känna den och genomleva den.
Om inte, om barnet åter igen måste stoppa sin smärta, kommer hon på nytt att skapa en situation där hon kan få gråta.
Och nu en ännu värre situation; kanske bränner hon sig på en spisplatta, blir utsatt för mobbning av de andra barnen, eller ramlar ner från ett träd.
Allt för att nå sin smärta.
Vi vuxna gör precis likadant, fast mycket trögare och långsammare.
För oss kanske en iscensättning tar ett år, kanske 20 år.
Men principen är densamma.
Vi skapar situationer för att nå en ursprunglig smärta, så att vi kan genomleva den och gå vidare.
Alla som har sett ett barn gråta förundras över hur det i nästa stund med liv och lust leker vidare, som om ingenting hänt.
När det väl har fått gråta färdigt är känslan genomlevd och borta.
Vi skapar situationer för att nå en ursprunglig smärta, så att vi kan genomleva den och gå vidare.
Tillfredsställer vi inte vårt behov ändamålsenligt kommer vi att iscensätta och får därigenom chansen att känna den ursprungliga smärtan i att inte få behovet tillgodosett.
När sorgen och smärtan är genomlevd agerar vi sundare nästa gång och behöver inte längre iscensätta.
Men riktigt så enkelt är det inte, som de flesta människor väl känner till.
Vi är tyvärr, trots att vi kanske lever ett disharmoniskt liv, ovilliga att förändra vårt beteendemönster.
Det finns olika orsaker till detta.
I den situation som vi omedvetet återskapat reagerar vi med vår överlevnadsstrategi, den som en gång i tiden räddade oss.
Det omedvetna utövar sitt inflytande.
Problemet är alltså att vi inte gör oss medvetna om vad vi gör.
I stället handlar vi efter hur vi en gång lärde oss att hantera situationen.
Denna erfarenhet, av att situationen innebär smärta, och som upprepats många gånger, har förflyttats till det omedvetna och blivit ett automatiskt beteende, som hindrar oss som vuxna att leva ett friskt liv i utveckling.
Det är vår självbevarelsedrift – att skydda oss mot smärta – som hindrar oss att göra en ny erfarenhet, att ompröva vårt tidigare handlingsmönster.
Detta hänger bland annat samman med att vi identifierar oss med kroppen, som naturligt undviker smärta.
Ingen lägger frivilligt sin hand på en glödande spisplatta och denna sorts logik, blir då vägledande för vårt handlingssätt, det vill säga vi försöker slippa gå in i den gamla smärtsamma erfarenheten.
Smärtan finns i kroppen i form av en spänning.
Spänningen i kroppen har en gång i vår barndom kommit till som ett resultat av att vi skyddat oss.
Men den håller nu tillbaka känslan och gör att vi ser situationen genom ett ”smärtfilter” – vi uppfattar instinktivt situationen som plågsam och försöker skydda oss.
Vi vågar inte prova ett nytt sätt att agera, utan reagerar i situationen med all den rädsla som den ursprungliga situationen medförde.
Vår förhoppning om att undkomma smärtan gör att vi inte frivilligt ger oss in i svårigheterna.
Men undkommandet är, som sagt, en illusion.
Ingen människa kan komma undan sina iscensättningar, möjligen har vi en viss tidsfrist, det vill säga vi kan skjuta dem framför oss.
Problemet med tidsförskjutningen är att vi i stället blir ett offer för iscensättningen och att denna sker i en sådan situation där det absolut inte får hända.
Det gör att vi tror oss råka ut för händelser, som leder till den smärtsamma händelsen och på så sätt är det lätt att göra någon annan till orsak för den uppkomna situationen.
Genom att tro att det är någon annan som förorsakat situationen, blir jag tvungen att upprepa den ännu en gång, vilket leder vidare till ytterligare lidanden.
Men lidandet blir ju inte mindre för att det är någon annan som är orsak till mitt helvete – även om det tycks se ut så.
För att det är någon annans fel att jag brutit benet, gör inte benet helt eller att det gör mindre ont.
Det är först när det instinktiva, vanemässiga beteendet, medför än större problem eller lidande än vad det gjort tidigare, som vi blir motiverade till förändring.
Och, ” lyckligtvis” , ligger det i iscensättningens natur att vi återskapar situationen starkare och starkare, eftersom det omedvetna leder oss att spåra upp våra problem för att finna en ny väg.
Vårt destruktiva beteende leder oss, paradoxalt nog, rätt!
När du av egen erfarenhet förstått att det inte går att komma undan, kan du välja att gå in i det som verkar så skrämmande och på så sätt nyfiket betrakta med öppna ögon vem du är och ta ansvar för det.
Vägen ut är att ta ansvar för och vilja se det som sker och inse att det är du själv som skapar det som sedan smärtar eller leder till obehag för dig själv eller den andre.
Vägen ut är att gå bortom ilskan i iscensättningen, till den sorg som ligger underst, för att hitta kraft.
Vägen ut är att våga göra det som var förbjudet när du var liten, för att skapa nya och sundare förhållningssätt.
Genom att följa dina iscensättningar ökar dina valmöjligheter.
När du genomlevt det förflutnas smärta, händer det fantastiska att du kan se klart, eftersom kroppsspänningen försvunnit och därmed, rädslan för att hamna i den ursprungliga smärtsituationen.
Det förflutna utövar mindre och mindre inflytande och du går mot större frihet och ett livsdugligare förhållningssätt till dig själv och din omgivning.
Skulden för ditt behov försvinner och du kommer i stället att följa vad som är sunt för dina behovs tillfredsställelse.
Eller så kommer du fritt och medvetet välja att följa någon annans behov.
Men eftersom du nu gör ett medvetet val blir du inte längre ett offer för den andres iscensättning, utan kan se vad den andre skapar och välja att antingen följa eller avvisa den andre.
Hela din ”verklighet” förändras, eftersom du mycket tydligare kan skilja på vad som är dina egna behov och vad som är någon annans vilja och behov.
Genom att göra dig medveten om hur dina iscensättningar ser ut och hur du själv skapat situationen, kan du tidigare ändra på ditt” felaktiga” beteende än vad du annars hade valt att göra.
På det sättet besparar du dig själv och andra” onödigt” lidande på grund av omedvetenhet.
Du kan dra nytta av allt som du lärt dig på de omvägar du gått. Inga omvägar har varit förgäves, allt är till glädje och nytta för dig.
Din kunskap om livet växer och den som är vis gläds åt vad den varit med om.
Vägen till förändring och utveckling går genom dina iscensättningar. Det är att följa livets väg.
Med dessa insikter framför ögonen blir nästa steg att vara nyfiken och intresserad av dina iscensättningar och se hur dessa ser ut.
Det finns lika många olika iscensättningar som det finns individer i utveckling.
Varje människas väg är unik”
”Slut Citat”
Ovan visar på svårigheterna att genomföra förändringar i sitt liv.
Nu går vi vidare mot djupa insikter om ett Liv i Förändring.
Min egen erfarenhet är att när en vardagssituation liknar en gammal bortglömd, förträngd händelse i tillräckligt hög grad …
… så är det som om en gammal minnesfilm startar.
Jobbiga, starka känslor som hör till denna minnesfilm sköljer över en likt en flodvåg!!!
All logik, sunt förnuft mm. drunknar ofta totalt i den höga volym som dessa känslor har …
Den hastigt uppkomna känslan tar över och styr ens handlande.
Vardagshändelser triggar igång minnen från barndomen ….
Dessa minnen tar över och jag reagerar och handlar på samma sätt som jag gjorde då.
Min gamla barndomsfilm har just startat, så snabbt och smidigt att jag inte märkte det.
Jag befinner mig nu som aktör, som huvudrollsinnehavaren i min gamla barndomsfilm där nu en ny sen spelas upp.
Nu med nya skådespelare, som jag ger samma karaktärsdrag som i min barndomsfilm.
Mina uppväckta jobbiga känslor fungerar som ett filter som gör att jag värderar allt som sägs på samma sätt som jag gjorde för länge sen.
Jag ser bara de yttre faktorerna, de personer som jag upplever har orsakat att jag mår dåligt.
Jag förstår inte att de andra ”bara” har väckt upp gamla, jobbiga förträngda minnen ur mitt förflutna.
Jag förstår inte att dessa uppväckta känslor fungerar som ett känslofilter som påverkar allt jag tänker, säger och gör.
Allt den andre gjorde var att uttrycka/handla på ett likartat sätt som skedde då … för länge sen.
När likheten är tillräckligt stor … då trycks playknappen in … och minnesfilmen har startat.
Detta är inte omöjligt att förstå i nuet när det sker.
Men det behövs nya omvälvande insikter.
Samt en utökad medvetenhet om sig själv och livet självt.
Kan du ta till dig ovan förklaring ..?
Då närmar du dig en fördjupad förståelse.
Om hur ett Liv i förändring kan se ut.
Ska förändringen i livet bli bestående så behövs praktisk fördjupad kunskap.
Om hur detta med iscensättningar, minnesfilmer fungerar …
Nästa sak som behövs är att handla i nuet efter sina nya insikter.
”Grovjobbet” … att gå dit …
vara i sina egna iscensättningar, sina minnesfilmer, stanna kvar där …
vara kvar i alla känslor tills dom är genomlevda.
Ty det är bara då som det blir möjligt … att förlösa sig själv,
Och därmed åstadkomma
En verklig försoning med det som har hänt.
Medvetenhet, mod och stark vilja behövs för att nå smärtan.
Mer mod & vilja behövs …
.. för stanna kvar i den, tömma ut den och förlösa sig själv.
Jag har själv funnit och upplever ofta under våra kurser att:
”Medvetna möten med jobbiga känslor …
… skapar ofta en djup vila med en inre frid som är läkande”
I denna djupa vila.
Kan vi upptäcka vår inre ständigt närvarande orubbliga medvetenhet
Denna orubbliga medvetenhet
Som bara är … Kan Ge … Oss ”nya ögon” att se med …
Vi upptäcker hur gamla händelsers känslor styr våra vardagsliv
… Genom att växelvis möta jobbiga känslor …
… och efteråt vila i ”mellanrummet” når vi ökad medvetenhet …
Då blir det sakta möjligt att leva livet i ökad frihet
I stället för att försöka uthärda livet
Att Agera i stället för att Reagera … är inte helt lätt …
På dom andra informationssidorna hittar du mer fördjupad information